Då plockade Hassan faktiskt upp ett granatäpple. Han gick fram till mig. Öppnade frukten och slog sönder den mot sin egen panna. >>Så<<, kraxade han medan den röda saften rann som blod på hans kinder. >>Är du nöjd nu? Mår du bättre?<< Han vände sig om och började gå nerför backen.
Jag lät tårarna komma som de ville, jag föll på knä och gungade fram och tillbaka. >>Vad ska jag ta mig till med dig, Hassan. Vad ska jag ta mig till med dig?<< Men när tårarna hade torkat och jag lunkade nerför kullen visste jag svaret på den frågan.
Mina egna tankar om texten...
Jag valde de här tio meningarna för att den är så känslosam, Amir är så förtvivlad vad han har gjort mot Hassan att han måste se Hassan straffa honom på samma sätt som han led. Men när han väl lyckas att säga att han ska slå honom, döda honom vad som häls vägrar Hassan och han börjar kasta granatäpplen på honom och säger att han vill det, kastar Hassan en på sig själv för att han skulle aldrig att förmå sig att skada sin vän och aldrig skada sin "ägare" för att han är kännaren. Amir har skadat honom som man nästan inte kan förlåta honom för, men sedan vill han gottgöra det men det ända han kan säga är det mäktigaste ordet och det är FÖRLÅT.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar