tisdag 11 november 2014

En Egen Konstnär

Joan Miró



Joan Miró levde på 1900 talet. Han föddes i Mont-Roig del Camp i Spanien, år 1893 den 20 April. Hans farfar var en bysmed och hans pappa var en guldsmed, han var från en släkt av katalansk hantverkselit. Hans föräldrar ville att han skulle bli en affärsman, men Joan protesterade, och för att göra det blev han sjuk. Så under konvalescenstiden eller återhämtnings tiden, satt han och målade och tecknade på deras familjs släktgård, och efter det började han studera i en konstskola i Barcelona. Joan Miró bodde omväxlande i Barcelona och Paris mellan åren 1919 - 1935. Sedan beslutade han sig att han skulle bosätta sig i Paris.
Miró's mamma var från Mallorca, så när Miró var ung brukade han vara där under somrarna och loven. Där mötte han även sin fru, Pilar Juncosa. Han gifte sig med henne 1929, och letade senare hus med henne på Mallorca, flyttade in i ett hus och bodde där tillsammans.
Miró dog sedan i sömnen den 25 December år 1938. Han var begravd på en kyrkogård i Barcelona.
När han väl flyttat dit så blev han där fångad tidigt av intresse av fauvisternas färger och Picassos Kubism som av Dadaisterna och Surrealisterna bildpoesi, men hade inte modet att måla sina egna bilder själv förrens ≈ år 1920, och då vågade han avbilda sina egna runda former istället för fyrkantiga former, han visade sin bild av världen.
Joan Miró's tidiga måleri influerades från konstnärer som Cézanne och fauvismen. Under 1920-talet umgicks han med målare som Robert Delaunay, Pablo Picasso och Juan Gris, och han utvecklade en helt egen personlig och raffinerande stil. Hans mest kända bild kännetecknades som av en egenartad surrealism och bestod inte sällan av en typ av kalligrafi av former i starka färger.
Joan Miró arbetade ofta med fria teckenbilder och kunde måla människor och djur som platta figurer, svävande i ett bildrum. Det som utmärkte Miró's måleri är att han har en förenad rytm i bilderna och en dekorativ styrka, fri figuration i ett poetisk sätt. Hans måleri har ingen direkt mening med formerna. Färgerna är väldigt originellt och kraftfullt.



 Efter det tog det inte lång tid förrens han litade fullt på sin egen stil och sina egna drömmar, Joan gav ofta sina målningar väldigt poetiska namn som "Kvinna vid en sjö som blivit regnbågsskimrande av en passerande svan". Han blev av André Breton kallad "Den mest surrealistiske av oss." med en tanke på hur han slumpmässigt målade.

 Hans inspiration på bilderna kom från hans hemland, Kataloniens, medeltida fresker och folklig konst. Men när det spanska inbördeskriget inflöt på Miró blev hans bilder mer i en tid dovare, samma sak hände under 1930-talet då hans stil blev dyster efter det andra världskriget.
Miró var inte direkt en snabbmålare trots att han skapade så mycket. Han påbörjade flera stycken tavlor på samma gång, så de fyllde ofta upp hela hans ateljé, så när han då och då gick förbi några tavlor kunde han måla en färgklick här och där på målningen/målningarna.



 

 Detta är konstverket av Joan Miró som jag har valt, det heter Dona i Ocell, man jag tycker det ser mer ut som ett instrument, som en annorlunda flöjt eller ett annat blåsinstrument, med också en sorts fågel, som är väldigt färgglad. Så jag skulle kanske kallat den Paradisflöjten.

 Skulpturen gjordes 1983, av Joan Miró och Gardy Artigas. Den ligger i Barcelona i Catalonia, i en park som ät tillägnad till Miró, parken heter "Parc Joan Miró". Detta var också Joan Miró's sista stora konstvärk.
Alla bilderna är tagna från olika vinklar, men det som min blick fastnar på är den stora sprickan i mitten som har ett håll nån meter ovanför. Det ser ut som att den har blivit skada eller skuren, och att hålen och sprickan är några ärr från förr i tiden, kanske om 2vkr vad vet jag? Jag skulle hade kunnat tänka mig det, att man visar att saker lämnar efter ärr men att de läker och att man fortfarande vara färgglad och le och sjunga som man brukade göra, för ärren bleknar också med tiden.
Så skulpturen kan få mig att må ledsen och gråta, men jag skulle ändå le för att jag vet att allt blir bättre. Färgerna får den att skina och spraka, den står ut och man kan se den på långt håll, det är en surrealistisk staty/skulptur, den ger många olika människor/mig olika känslor om den.

Upplagd av kl.
Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)